Världsarv

För ungefär 20 000 år sedan var hela Sverige täckt av inlandsis.
När isen hade smält för 9600 år sedan reste sig ett nytt land ur havet som successivt togs i besittning av växt- och djurliv. Människor bosatte sig på platsen och satte sin prägel på det vackra och säregna landskapet med sina svepande bergskonturer, branta klippor som stupar ner mot havet och vikar som slingrar sig in mellan öarna.

Höga kusten i Västernorrlands län var det område där landytan trycktes ner som mest av de väldiga, tre kilometer tjocka ismassorna. När så isen började smälta "fjädrade" landskapet tillbaka för att så sakta återgå till sitt ursprungliga läge. Som mest var jordskorpan nedpressad 800 meter. Området har den största landhöjningen av det här slaget i världen. På inget annat ställe kan man så tydligt och koncentrerat se effekterna av den fortfarande pågående landhöjningen, vilket också var en avgörande orsak till att den år 2000 fördes in på världsarvslistan.

Världsarven utses av FN-organet UNESCO.
För Höga Kusten löd motiveringen:

"Området är en av de platser i världen som har isostatisk landhöjning till följd av inlandsisens försvinnande. Den isostatiska återbalanseringen framträder väl och områdets tydlighet består i omfattningen på den totala isostatiska landhöjningen som med de 294 metrarna överträffar andra platser. Området är ett 'typexempel' för forskning kring isostasi och utgör den plats där fenomenet först upptäcktes och studerades."

Kvarkens skärgård på den finska sidan av Bottenviken ingår sedan juli 2006 i världsarvet Höga Kusten. Här finns spår av istiden, bland annat i form av så kallade De Geer-moränder, åsar av block och grus som bildades i den stora ismassans framkant. Även bland Kvarkens 5600 öar märks den pågående landhöjningsprocessen tydligt.